Amelie och hitta landet i ingenstans

Ibland befinner man sig i ett Ingenmansland.
Man är varken överlycklig.
Varken hjärtekrossad eller fruktansvärt ledsen.
Varken jätterädd eller oerhört ensam eller jätteexalterad eller mitt i en folkmassa.
Man bara är. Nånting mellan allt det där, nånting som inte hör hemma någonstans eller kan beskrivas med ord. Jag ska berätta en liten historia.

Jag är kär i en illusion
en illusion av någon som har
gyllene hår och glittrande ögon och
någon som ler med mungipor av guld och visar tusen glittrande tänder så att man bara
brister ut i ett
blommande hav på insidan
jag är kär i en illusion av
någon som har oändligt med brister bara att
jag
inte
hittar
dem
någon som glider fram mellan mina drömmar
och inte verkar
existera när jag vaknar upp

Jag är kär i en illusion
av någon
som tycker om precis samma saker som jag
men ändå fascinerar mig
någon som tycker om att
rita, fota, bli inspirerad,
men när jag vaknar
så är du bara en gata
du är bara en vägskylt, som är lite trasig
du är en park med skulpturer
du är en isfläck som får mig på fall
du är ett tvprogram som jag fastnar i
du är snöflingor som blir skjutna av solen
du är allt det där
som jag ser och ser precis som jag vill se
men egentligen
finns du inte alls
egentligen är du bara
en illusion av allt det där
som jag ser, precis som jag vill se det